Granlandet

Granlandet är ett stort väsentligen opåverkat skogs- och myrområde i den sydöstra delen av Gällivare kommun, i gränszonen mellan fjäll och skogsland. Den urskogsartade skogen i Granlandet är klassad som riksintressant. Skyddsvärdet förhöjs ytterligare av att de tre större avrinningsområdena i Granlandet i stort sett undgått exploatering. Vattendragen ingår i Livasälvens vattensystem. Utvidgningen utgörs mestadels av naturskogar och värdefulla myrområden kring urskogsområdet. Berggrunden i den norra delen av Granlandet ingår i ett större grönstensbälte. I övrigt dominerar diorit och granit. Granlandet ligger just ovanför högsta kustlinjen. De lösa avlagringarna utgörs främst av morän, men det finns även ishavsavlagringar av grus, sand och mo. Granlandet utgörs av en vidsträckt och till stor del brandpräglad mosaik av barrskogar och myrmarker. Landskapet är i huvudsak flackt utöver sluttningen mot Solälven och områdets spridda skogsberg på 400-500 m.ö.h. Området uppvisar en småbruten moräntopografi med drumliniserade former och med ryggar tvärställda mot myrarnas nordväst-sydöstra sträckning. Myrarna är till övervägande del mycket blöta och svårframkomliga. Skogen är till största del urskogsartad. De blöta myrarna i kombination med en avsaknad på lämpliga flottleder ligger sannolikt bakom detta. Granen är det helt dominerande trädslaget i urskogsområdet. Vanligast förekommer den på friska, fuktiga och mossrika vegetationstyper, men utmed bäckarna även som sumpskogar. Anmärkningsvärt är dock att även områden med torra och lavrika marker är grandominerade i urskogen. Vanligen är granskogen senvuxen med en mycket stor andel döda och topptorra träd. De äldsta granarna är över 300 år gamla och kan i bästa fall nå höjder kring 19-20 meter. Som regel är träden topptorra vid 12-13 meters höjd. Karakteristiskt för området är även den välutvecklade vegetationen av trädlavar. Nästan halva området utgörs av våtmarker. De varierar mellan bl.a. strängflarkkärr, strängblandmyr, mosaikblandmyr, nordlig mosse, nätmosse och topogena kärr. Områdets våtmarker är till största del orörda, och dessa har därför högsta naturvärdesklass. Enda genomgående spåren av mänsklig påverkan är de av slåtter, och flera av sjöarna sänktes på 1800-talet för att gagna den verksamheten. Rester av detta framgår i form av hässjor, sildiken och lador. Livasälvens vattensystem överlappar ungefär halva området. Eftersom ingen flottning bedrivits i Granlandet är vattensystemet mestadels opåverkat ovanför Solälvens tillflöde. Öringstammarna är naturliga och opåverkade av de stödutsättningar som gjorts nedanför det naturliga vandringshindret Lombergsfallet. Både Livasälven och Solälven är i sin tur del av Råneälvens vattensystem. Råneälven är en skogsälv med naturliga populationer av vildlax och förekomster av såväl reproducerande flodpärlmussla som utter. Vattendraget Tunturioja flödar genom områdets norra del. Det är del av Torne och Kalix älvsystem, som är Västeuropas enda större oreglerade vattensystem. Detta är ett av de få stora oreglerade älvsystemen där det finns ursprungliga, naturligt reproducerande bestånd av östersjölax, havsöring och utter.