Kaltisbäcken

Naturreservatet Kaltisbäcken ligger i Jokkmokks kommun, öster om Luleälven och strax nedanför dammen vid Messaure. Området sträcker sig över en stor yta från Messaure i väst till Högträsk i öst och innefattar bäckmiljöer, utbredda våtmarker, sjöar samt omgivande skogar av skilda slag. Vid Norra Kierkåives branta västsluttning är utsikten milsvid och spektakulär över vattenmagasinet och ravinerna i Njietjagårsså och Muddus. I reservatet finns en stor mångfald av insekter, kärlväxter, svampar, mossor och lavar som gör området till ett av länets rikaste på sällsynta arter. Reservatets mittersta del omfattar Kaltisbäckens örtrika bäckravin med omkringliggande skogsmarker. Bäcken sträcker sig ca 5 kilometer från sjön Gáldesjávrre genom en dalgång till Stora Luleälven. I den nedre delen delar sig bäcken i flera grenar och där är vegetationen som mest frodig med snår av strutbräken och en delvis lundartad björkskog. Röd trolldruva, myskmåra och dvärghäxört är exempel på krävande arter som trivs i den frodiga dalgången. Kring bäcken finns också örtrika granskogar och tallskogar med riklig förekomst av lågor. I området finns ett stort antal rödlistade lavar, exempelvis smalskaftlav, ringlav och liten aspgelélav. Av vedsvampar förekommer bland annat ostticka och lappticka på gran, och tallstocksticka och fläckporing på tall. I skogarna kring bäcken har även hela 76 rödlistade insektsarter påträffats. Cirka 500 meter från den västra reservatsgränsen går bäcken in i en tunnel och dess ursprungliga fåra blir härifrån i stort sett torrlagd. Den östra delen av reservatet som sträcker sig till Högträsk by består av ett ca 6 km långt skogs- och myrområde som även omfattar sjöarna Gáldesjávrre och Siejdávrre. I den sydöstra delen mot Högträsk by är landskapet kuperat och småbrutet med myrar och tjärnar mellan vindlande och ofta branta tallklädda åsar. Överlag dominerar tallar på drygt 200 år i denna del, troligtvis uppkomna efter en brand för ca 250 år sedan. Det finns inslag av äldre tallar på ca 300 år som överlevt branden men den brandskadade skogen har till stor del plockats ut. Kontinuiteten på död ved är därför delvis bruten men det finns även tallbestånd med mycket låg påverkansgrad och en urskogsartad karaktär i denna del av reservatet. Spritt i hela området finns också allmänt med silverved i form av lumpstockar, högstubbar och naturliga lågor med arter som bland annat dvärgbägarlav, fläckporing och vaddporing. Tretåig hackspett och reliktbock är andra rödlistade arter som noterats i tallskogen och på sandiga tallhedar hittas bland annat marksvamparna goliatmusseron och orange taggsvamp. I fuktigare partier vid områdets många myrar, sjöar och vattendrag står lövrika gammelgranskogar. Dessa skogar är ofta rika på senvuxna träd och död ved av olika slag och nedbrytningsgrad. Liksom i de talldominerade delarna finns spår av tretåig hackspett. Knottrig blåslav, nordlig nållav, grenlav, violmussling, rosenticka och taigaskinn är några av de rödlistade vedlevande arter som påträffats. Även här finns bestånd med örtrik vegetation och arter som ormbär, skuggviol och myskmåra. Vid bäcken Allakjåhkå i områdets östra del hittas den sällsynta ringlaven på mängder av träd. 1932 brast en damm i sjön Ávváhkojávrre, strax ovanför Högträsk, och släppte lös enorma vattenmassor som forsade 15 kilometer till Luleälven. Spår efter flodvågen syns bland annat i den säregna miljön i området runt Allakjåhkå där blockiga strandvallar med yngre lövskog kantar bäcken. På ovanliggande platåer står frodiga högörtsskogar, där man även kan se skador på gamla granar och lövträd som stått i vägen för stenar och annat material i flodvågen. Även själva Kaltisbäcken breddades och sediment och träd spolades i väg. Den stora lövrikedomen och den frodiga vegetationen är båda ett resultat av att dammen brast. Området söder om Kaltisbäckens dalgång omfattar toppen och den norra och västra sluttningen av berget Norra Kierkåive som reser sig 469 meter över havet. Skogen utgörs